För ett år sedan steg en strimma av ljus ungefär vid den här årstiden. De första doserna covidvaccin började delas ut till de äldsta. Ett startskott för vår långa resa ut ur pandemin och mot ett normalt liv igen. Ett år senare är vi nästan där och kan dra en suck av lättnad.
Då kommer nästa stora katastrof och avlöser. En kris som blir svårare att vaccinera bort.
Jag rundar av en helg präglad av synintryck från nyheternas reportage vid gränsen mellan Ukraina och Polen. Kvinnor och barn anländer i en strid ström, jag fylls av värme och tacksamhet till det polska folket som osjälviskt och reservationslöst öppnar upp såväl sitt land som sina hjärtan.
Men självklart är det också, och kanske mest, med sorg jag betraktar det som spelas upp på tv:n. En flicka är lycklig för att hon har fått med sig sin hund, det käraste hon har. En annan öppnar försiktigt dragkedjan på en bag och en nyfiken katt kikar upp ur öppningen – jag går sönder!
Sorg och kärlek… Och på andra sidan ett bottenlöst hat är känslor som håller på att slita hela min kropp i bitar!
Hat mot en enda person, en psykopat, som fått allt för dyra och farliga leksaker i sin hand och det lidande han nu orsakar.
Adolf, Saddam och Usama.. Må de oskrivna sidorna i våra historieböcker en dag få berätta om samma öde även för den här galningen.