En tidsresa mellan hemmet och jobbet

En morgon som alla andra. Kroppen håller på att vakna till liv på väg till jobbet sådär vid 5-tiden, Plötsligt klingar bekanta toner ut ur nattradion; Fade To Grey med Visage.

En av de låtar som spelades väldigt flitigt så här års under de sista veckorna i 9-an. Som så mycket annat kändes det som igår. De sista veckorna i grundskolan, slutet på en 9-årig epok. Galna upptåg och feststämning började successivt förgöra pliktkänslor och hemläxor. Minns en frukostrast de allra sista dagarna när vi i den från skolgården närbelägna plaskdammen åkte runt med våra cyklar. En kille i klassen hade en ihopfällbar minicykel som mycket lägligt passade på att vika ihop sig under vårt plaskdammsrace. Han blev lite blötare än oss andra. Sommaren 1981.... Så mycket minnen som helt plötsligt väcktes till liv tack vare Fade To Grey. Avslutningsfesten i skolmatsalen som inleddes med en förfest av det slaget som bara ett gäng "världsvana" 15-åriga grabbar kan åstadkomma. Under Drottningbron med en flaska danskt körsbärsvin. De danska styrkedropparna boostade oss att senare på kvällen beträda dansgolvet och utföra något som syftade till att likna dans, bland annat till tonerna av Carambas Hubba Hubba Zoot Zoot (en annan sommarplåga nämnda år).

Att Linköpings kommun det året genomförde ett besparingsförsök genom att inte tända upp gatubelysningen i stan under sommarmånaderna och att en 15-åring i nämnda mörker ens kommer på tanken att gå de 9 kilometerna mellan skolan och hemmet i juninatten vittnar om att vi hade ett annat samhällsklimat då. Bättre? jag, det överlåter jag till var och en att avgöra. Hur som helst - jag hann bara traska halva Nya Tanneforsvägen innan jag blev upphunnen av en röd Volvo 245. Min klassföreståndare, Bosse, som bodde åt mitt håll fick agera taxichaufför.

Med ett lätt generat leende sitter mitt äldre jag här i bilen denna fredagsmorgon och minns den del av min ungdom som utspelades sommaren 1981. Allt känns fortfarande så nära och framför allt med hjälp av musikens magiska kraft att väcka upp gamla minnen! Jag minns den sista slöjdlektionen och Roland Myhrinder, vår ytterst varmhjärtade slöjdlärares ord på vägen; "ge aldrig upp". Själv känner mig inte en dag äldre den här morgonen än den där strålande juniförmiddagen 1981 när Kungsbergsskolans avgångsklasser vandrade från S:t Larskyrkan till skolan för en sista sittning i sal 189 där betygen delades ut och en samling unga människor som, i vissa fall, hade hängt ihop sedan sju års ålder nu skulle spridas för vinden.

Men sen tänker man efter; 1981.... Det är ju faktiskt 36 år sedan! Folk har fötts, slutat nian, fått barn som också slutat nian och blivit far/morföräldrar. Okej då, jag är nog kanske lite gammal och ja, jag stönar när jag skall ner och knyta skorna. Men Fade To Grey - den håller stilen. En av alla de 80-talsdängor som kan konservera en 65:as inre åldrande. Och jag ger ALDRIG upp, Roland! Tack för de enklaste men bästa visdomsorden man kan få!