Det enda riktigt självklara

Det enda som är riktigt självklart i livet är att vi alla en dag möter döden. Ändå finns det inget som chockerar så hårt som just döden när den då och då gör sig påmind. Som sätter skräck i så många människor.

Personligen kan jag inte påstå att jag är rädd för att dö och ägnar det inte mycket tankar i vardagen. Rent rationellt har jag förberett mig så gott man kan genom att upprätta testamente och fylla i livsarkivet. Jag är också på det klara med att jag vill lämna festen när den är som roligast! jag vill inte sluta som ett blöjvätande vårdpaket på någon kommunal slutförvaring. Jag vill heller inte uppleva den punkt i livet då allt vänder nedåt, då varje förestående förändring är synonym med försämring. Kanske tänker jag så för att min verklighet är vad den är? Hade jag haft en egen familj må jag ha tänkt på ett annat sätt. Men det kommer en dag när föräldrar är borta, en efter en av ens vänner stämplar ut. Man blir bara mer ensam betraktandes sin dalande livskurva bestående i försämrad hälsa och fattigare ekonomi mm… Nej, nej, nej – låt mig slippa!

Men det var inte detta jag skulle älta nu. Utan Döden och dess förmåga att chockera trots att den är lika självklar i livet som födseln. Det här årets första 4 månader har döden tagit ifrån oss många människor som haft stor betydelse och berört de allra flesta i stort eller smått på något sätt. Jerry Williams, LillBabs, Ingvar Kamprad, Johannes Brost för att nämna några. Chockbeskeden har slagit ner i tät följd. Men nu i fredags kom det som ruskade om alla mest på länge. Tim Avicii Bergling har avlidit i Oman 28 år gammal! Nu tänker jag inte hyckla för jag är inte den som slaviskt lyssnat på hans musik. Det har funnits tillfällen då jag dragit ner volymen på radion i irritation över kommersiella radiostationers superförmåga att spela sönder låtar tills öronen kräks och, nej, jag har inte en enda Aviciilåt i min spellista (åtminstone inte fram tills i morse då jag lade till en för att hedra honom). Men faktum kvarstår. Alldeles åt helvete för tidigt fick den här killen lämna partyt. I all sin anpråkslösa storhet har han trängt igenom och på något sätt berört en hel värld. Genom sin musik har han hjälpt människor med både psykisk och fysisk ohälsa att ”resa sig”. Det hade ett otroligt högt pris för hans egen del, det insåg man när man såg dokumentären True Stories. Det tar inte mer än 28 år att köra slut på en människokropp, Ja det var tanken som slog mig när jag tittade på programmet. Även om han till slut insåg att det enda vettiga var att tagga ner, så var det tyvärr för sent:-( Att få återhämtning och så småningom ta tillbaka all glädje han spridit på sina konserter, kraften han skänkt till de människor som rest sig från sina problem. Men någon ville annat. Han fick inte skörda frukten av sitt enorma livsverk. Han fick lämna sin egen fest utan att ens ha blivit insläppt på den.

Gilla & dela